Har fått reda på..
Att jag aldrig hade TS så jag behöver inte oroa mig för det. tusen tack då behöver jag inte vara orolig när/om vi kommer skaffa ett syskon till lillstrumpan:)
Och iomed att jag fick reda på det så mår jag super, tänk vad en "liten" sak kan oroa en så stort.
Sedan hade vi gumman på övernattning lör-sön och det var super kul.
Även om det var lite GAH upplevelse, hon är inne i kan själv perioden, härligt trottsig :)
Men som sagt super kul ändå.
ÅH HERREGUD!
snart 1 år sedan jag skrev i bloggen kors i jössenamn..och allt är ju inte tipptopp Men vi kämpar för o få hem lillan o tänker INTE ge upp men snälla söta.
säg inget som skynda er att få hem henne annars är det för sent och hon inte kommer vela veta av er...det svider redan!
Varge gång vi har träffat henne skär det i mitt hjärta över att behöva åka hem utan mitt barn.
Jag VET att det kommer vara svårt för oss alla när hon kommer hem (om för den delen)..det VET vi jag vill bara inte behöva höra det varje dag.
Lite possitivt tänkande ibland e bra har jag hört.
Det är INTE vi eller fosterfamiljen som avgör när hon ska vara hemma utan socialen!!! och bara dem ingen annan.
Och just nu ser det inte bra ut men vi kämpar vidare..
Tack för de snälla orden...
givetvis hoppas vi att detta ska rätta till sig så Tuva kan komma hem relativt snart, för oj vad jag saknar henne stundvis.
I och försig får jag hälsa på henne hur mycket jag vill, så jag brukar titta inom nästan varge dag, det händer att det blir lite pauser som i morgon, då vi ska hälsa på makens mamma...huu jag bävar, vi har inte berättat för henne ännu!
Men det känns faktiskt riktigt skönt att blogga av sig, det känns lättare..just nu, innan i veckan var jag beredd att ta livet av mig så illa mådde jag..men jag tänker kämpa mig igenom det här...
För hem ska hon! Jag vet iaf att vi vill döpa henne,och skulle hon inte vara hemma då när hon är ca 3-4 månader så ska hon döpas ändå. Jag har ju iofs redan bjudit den familjen på dopet eftersom de har en rätt viktig roll i vårans och framför allt Tuvas liv.
Jag kände att den här kategorien behövdes...Och att jag måste vara ärlig
Det är bara det att det är ett rätt tabubelagt ämne, att som mor få en förlossningsdepression och inte klarar av att ha sitt eget barn i hemmet...
Jag mådde så dåligt att Tuva var hemma lite mer än en vecka sedan var jag färdig att ta livet av mig!
Jag mådde så jäkla dåligt och ju mer hon skrek ju mindre ville jag vara med henne för att hon måste ju hata mig! kändes det som..Hon kom till ett Jourhem- en privat person (i detta fall familj) som ska ta hand om henne tills jag mår lite bättre igen och klarar av mammarollen, och för första gången under den här tiden som gått måste jag erkänna att jag saknar henne.
Jag får själv välja hur myckt jag ska träffa henne, och jag valde att stanna hemma idag...och jo minsann visst saknar jag henne...:-).
Jag har en lång väg kvar känner jag innan jag slutar kallsvettas av att ha hand om det lilla livet,och vill krypa o gömma mig när hon skriker..det händer rätt ofta att jag tänker på att adoptera bort henne,men det känns lika illa som att ha henne hemma..men en dag (förhoppningsvis snart) ska hon vara hemma med oss igen.