lite så dära lagom "blue" om man kan säga så. fattar inte varför det är såå lätt att känna sig ledsen o deppig när man väntar barn.
Just idag är allt bara bra, och vad det gäller pyret så är ju allt bara fint där med;).
det som känns så lustigt är att jag under det att jag fick reda på att jag var gravid (15 juli) då man var i si sådär v 7+6 på väg in i vecka 8..tills nu v 20 då i oktober har jag tyckt att tiden gått sååå långsamt.
Och först i förgår stannade jag upp o tänkte lite..vaddå långsamt? jag är ju redan halvvägs, och det dröjjer (förhoppningsvis) inte alltför länge innan pappa (till pyret då alltså) kanske kan börja känna h*n sparka..
Det är ju lite kul så, JAG har ju känt pyret ett tag nu, kanske inte så ofta men h*n har rört sig..mycket!
och så tänker man mars..det är inte såå långt kvar, jag tror att det som kommer kännas som evigheter är den sista månaden innan..februari kommer ju kännas evighetslång:)
och om h*n eventulellt bestämmer sig för att stanna längre än BF datumet, då lär man ju sitta på nålar:), även om jag har klagat o gnällt lite då å då.. så är jag ÖVERLYCKLIG, det är underbart kul att vänta barn,men det kommer vara ännu roligare att få träffa pyris som har legat där inne i magen , i 9 månader;) |