Det är bara det att det är ett rätt tabubelagt ämne, att som mor få en förlossningsdepression och inte klarar av att ha sitt eget barn i hemmet...
Jag mådde så dåligt att Tuva var hemma lite mer än en vecka sedan var jag färdig att ta livet av mig!
Jag mådde så jäkla dåligt och ju mer hon skrek ju mindre ville jag vara med henne för att hon måste ju hata mig! kändes det som..Hon kom till ett Jourhem- en privat person (i detta fall familj) som ska ta hand om henne tills jag mår lite bättre igen och klarar av mammarollen, och för första gången under den här tiden som gått måste jag erkänna att jag saknar henne.
Jag får själv välja hur myckt jag ska träffa henne, och jag valde att stanna hemma idag...och jo minsann visst saknar jag henne...:-).
Jag har en lång väg kvar känner jag innan jag slutar kallsvettas av att ha hand om det lilla livet,och vill krypa o gömma mig när hon skriker..det händer rätt ofta att jag tänker på att adoptera bort henne,men det känns lika illa som att ha henne hemma..men en dag (förhoppningsvis snart) ska hon vara hemma med oss igen.
3