Jag kände att den här kategorien behövdes...Och att jag måste vara ärlig
Det är bara det att det är ett rätt tabubelagt ämne, att som mor få en förlossningsdepression och inte klarar av att ha sitt eget barn i hemmet...
Jag mådde så dåligt att Tuva var hemma lite mer än en vecka sedan var jag färdig att ta livet av mig!
Jag mådde så jäkla dåligt och ju mer hon skrek ju mindre ville jag vara med henne för att hon måste ju hata mig! kändes det som..Hon kom till ett Jourhem- en privat person (i detta fall familj) som ska ta hand om henne tills jag mår lite bättre igen och klarar av mammarollen, och för första gången under den här tiden som gått måste jag erkänna att jag saknar henne.
Jag får själv välja hur myckt jag ska träffa henne, och jag valde att stanna hemma idag...och jo minsann visst saknar jag henne...:-).
Jag har en lång väg kvar känner jag innan jag slutar kallsvettas av att ha hand om det lilla livet,och vill krypa o gömma mig när hon skriker..det händer rätt ofta att jag tänker på att adoptera bort henne,men det känns lika illa som att ha henne hemma..men en dag (förhoppningsvis snart) ska hon vara hemma med oss igen.
Sånt där är jättejobbigt. Det gör ont i hjärtat att läsa om er situation. I sådana där lägen krävs väldigt bra kompisar som kan ställa upp. Min mamma praktiskt taget bodde hos ett par där modern fått förlossningsdeppresion. Hon gick hos psykolog.. pappan fick ta hand om barnet.. mamma var där och hjälpte båda.. både praktiskt och stödmässigt. Hoppas det ordnar sig för er också, det är ett stort ansvar och när man får avstånd från situationen kan den ibland ha förmågan att rätta till sig. Inga beslut är lätta.. och inga ska man ta när man mår sådär dåligt heller. Gäller att inte ge upp, man kämpar inte bara för sig själv.. man kämpar för en hel familj och jag vet att det är vad du vill ha *stora björnkramar* från sandra
Måste bara få säga att det var väldigt starkt av dig att erkänna det. Det är beundransvärt att våga tycker jag. Alla har en bild av hur det ska vara att bli mamma, vad man ska känna och tycka. Så när inte det stämmer måste det vara svårt. Hoppas att allt löser sig för er familj.
*kram*
Du är en kämpe! Det vet jag ;-). Strongt att du orkar skriva om det här ute. Det kan hjälpa andra att vara ärliga mot sig själva.